Den här helgen har verkligen varit ett spännande litet inferno av blandade känslor. Rus och ras. Och om jag har talang för något här i livet så är det utan undantag att ligga hemma och drunkna i intryck från folk jag varit nära. Helt plötsligt bankar mitt hjärta som en tonårings igen. Och så gråter man i kudden och blinkar bort tårar som kommer helt okontrollerat när man egentligen ska ha kul. Jag är 14 år och jag dör om du inte svarar på mitt sms. Herregud varför är det så svårt att bara tycka om någon?

 

Igår målade jag perfekta eyeliner-vingar, klättrade i ett par tighta jeans och skrek åt min inre ohälsa att det fan är dags att lugna ner sig nu. Sen drack vi champagne och pratade om döden. Älskar mina vänner. Mest för att de klappar på min rygg när jag vill ligga i horisontalläge i ett dike och spy ut allt jag känner men också för att de utan att blinka kan låna ut sin tandborste till mig när jag ska hem till någon annan mitt i natten och har glömt min. För att de aldrig slutar att säga att livet går vidare när jag tappert hävdar att det redan har tagit slut och för att de utan skam kan hålla mitt hår när jag skedar med toaletten efter några glas vin för mycket. Det är ju så fantastiskt med bästa vänner. Dom tycker om mig när inte ens jag gör det. Och vad världen än hittar på för äventyr eller vilken mentala ohälsa livet än agerar ut om så har vi alltid varandra. Hur jävla vackert är inte det?