Underneath this cool exterior there is a sad human being
Ja men rackarns nu är det väl dags att skriva lite igen! Saknat er!!
Det är en faschinerande tid att vara människa nu när man lever som psykiskt funktionshindrad. Vissa dagar vaknar jag som inget alls, slås av att himlen är SÅ BLÅ och att mat faktiskt smakar något. Andra dagar kommer jag i bästa fall upp ur sängen, i vissa fall inte alls. Men, det ska tilläggas att det är en makalös känsla att få må helt ok. Vare sig överväldigande lycklig eller kolossalt ledsen, bara helt ok. Att kanske vara lite trött, ha mycket på jobbet, se en ledsen film UTAN att behöva drabbas av tankar om att det kanske inte vore bättre om man vore död. Psykisk motståndskraft hörni! Makalöst.
En annan känsla som återuppstått i mitt känsloregister är att få SE FRAM emot saker. Tid har jag skrivit om förut och jävlar i min lilla låda vad den är plågsam när det inte finns en enda sekund framöver av livet som känns hissnande att få gå igenom. Det är rysligt att behöva leva i tron om att ingenting någonsin kommer att kännas intressant att gå igenom igen. Är helt säker på att detta hade varit det som fått mig att klappa ihop för gott om jag inte sökt hjälp. Vad härligt det är att ha något att se fram emot, att det till och med känns pirrigt ibland, vilken FLÄRD att vi människor kan känna så. Lyllos oss!
En annan känsla som återuppstått i mitt känsloregister är att få SE FRAM emot saker. Tid har jag skrivit om förut och jävlar i min lilla låda vad den är plågsam när det inte finns en enda sekund framöver av livet som känns hissnande att få gå igenom. Det är rysligt att behöva leva i tron om att ingenting någonsin kommer att kännas intressant att gå igenom igen. Är helt säker på att detta hade varit det som fått mig att klappa ihop för gott om jag inte sökt hjälp. Vad härligt det är att ha något att se fram emot, att det till och med känns pirrigt ibland, vilken FLÄRD att vi människor kan känna så. Lyllos oss!
Ärkepessimisten är här igen
Hejhejhej. Nu var det några veckor sedan jag började käka medicin och om sanningen ska fram har det EJ varit behagligt. Det gick att må sämre och det har varit en otrevlig insikt dygnets alla 24h. Men, jag överlevde och nu skulle jag ändå säga att det finns dagar som jag inte bara tar mig igenom, vilket är ett fint avbrott mot hur det vanligtvis har känts. Det känns LUGNANDE att dåliga dagar ofta följs av några lättare, och så lär det väl hålla på tills jag blir en högfungerade människa igen. Vad skönt det ska bli.
Och vad o-skönt det varit, att livet inte respekterat mina känslor. Är faktiskt ingenting jag är så fruktansvärt trött på som att må dåligt. Skulle offra en arm för att få vakna på morgonen och ligga kvar i sängen för att man är lite trött, och inte för att man egentligen önskar att man vore död. Att slippa se ut som en klass 2-varning dygnets alla timmar eftersom att bara tanken på att ens försöka se lite anständig ut är FÖRLAMANDE. Att inte enbart identifiera sig som ett vandrande elände på två ben. Herregud jag är så trött på att vara ledsen.
Så, nu hoppas jag att det är nog med det. Kan man kräva det? Jag KRÄVER att gud har lite jävla mercy on my soul nu framöver. Det och mer snö i Östersund. Sen är jag nöjd.
Och vad o-skönt det varit, att livet inte respekterat mina känslor. Är faktiskt ingenting jag är så fruktansvärt trött på som att må dåligt. Skulle offra en arm för att få vakna på morgonen och ligga kvar i sängen för att man är lite trött, och inte för att man egentligen önskar att man vore död. Att slippa se ut som en klass 2-varning dygnets alla timmar eftersom att bara tanken på att ens försöka se lite anständig ut är FÖRLAMANDE. Att inte enbart identifiera sig som ett vandrande elände på två ben. Herregud jag är så trött på att vara ledsen.
Så, nu hoppas jag att det är nog med det. Kan man kräva det? Jag KRÄVER att gud har lite jävla mercy on my soul nu framöver. Det och mer snö i Östersund. Sen är jag nöjd.
Det är inte lätt att leva
Hej bloggvänner!
Ja men nu var det ju länge sen jag knapprade in något rafflande här om hur livet fortgår och jag saknar möjlighet och ork att hänga med. Ber om ursäkt för det och skyller på att jul och nyår, precis som förutspått, blev omänskligt jobbiga att hantera. Och det var inte vackert. Fick min mamma att gråta på julafton, var otrevlig mot människor jag tycker om och hade obehagliga tankar om att dö vilket resulterade i hot om akutpsyk och återigen tråkiga samtal med läkare pch psykolog. Det är fan inte lätt att vara människa alla gånger, det ska man komma ihåg. Även om man gör så gott man kan.
Och det är väl något jag såhär första dagarna in på 2020 kan konstatera, att mitt allt jag kan, inte räcker. Vilket både är skönt och ledsamt att acceptera. Å ena sidan vore det ju praktiskt om man kunde släpa sig själv upp ur sängen de dagar det känns som att mörkret personligen bosatt sig i bröstkorgen, å andra sidan är det skönt med insikten att jag, helt enkelt inte kan det. Och det är ju på många sätt problematiskt, men går att få hjälp för. Och där är jag nu. Kan meddela att insättningen av antidepp är ungefär lika kul som att vara deprimerad, det vill säga, inte alls. Och det känns ju faktiskt inte rättvist alls att en biverkning av medicinerna är att man blir MER deprimerad i början. Är livrädd för att må sämre för det känns ju fan inte som en möjlighet? Men, jag är också hoppfull för att detta kanske kan göra saker och ting lite lättare framöver. Hoppas det.
Sååå, nu håller vi tummarna för att 2020 är lite mindre fyllt av fulgråt varje gång jag tänker på att jag måste tvätta håret, mindre panikångest inne på ICA och mindre fyllt av en kost bestående av endast en halv rostmacka om dagen. Tänker att det istället kan få fyllas av psykisk stabilitet? Lite solsken? Kanske lite skratt emellanåt också. Sen får man vara nöjd.
Ja men nu var det ju länge sen jag knapprade in något rafflande här om hur livet fortgår och jag saknar möjlighet och ork att hänga med. Ber om ursäkt för det och skyller på att jul och nyår, precis som förutspått, blev omänskligt jobbiga att hantera. Och det var inte vackert. Fick min mamma att gråta på julafton, var otrevlig mot människor jag tycker om och hade obehagliga tankar om att dö vilket resulterade i hot om akutpsyk och återigen tråkiga samtal med läkare pch psykolog. Det är fan inte lätt att vara människa alla gånger, det ska man komma ihåg. Även om man gör så gott man kan.
Och det är väl något jag såhär första dagarna in på 2020 kan konstatera, att mitt allt jag kan, inte räcker. Vilket både är skönt och ledsamt att acceptera. Å ena sidan vore det ju praktiskt om man kunde släpa sig själv upp ur sängen de dagar det känns som att mörkret personligen bosatt sig i bröstkorgen, å andra sidan är det skönt med insikten att jag, helt enkelt inte kan det. Och det är ju på många sätt problematiskt, men går att få hjälp för. Och där är jag nu. Kan meddela att insättningen av antidepp är ungefär lika kul som att vara deprimerad, det vill säga, inte alls. Och det känns ju faktiskt inte rättvist alls att en biverkning av medicinerna är att man blir MER deprimerad i början. Är livrädd för att må sämre för det känns ju fan inte som en möjlighet? Men, jag är också hoppfull för att detta kanske kan göra saker och ting lite lättare framöver. Hoppas det.
Sååå, nu håller vi tummarna för att 2020 är lite mindre fyllt av fulgråt varje gång jag tänker på att jag måste tvätta håret, mindre panikångest inne på ICA och mindre fyllt av en kost bestående av endast en halv rostmacka om dagen. Tänker att det istället kan få fyllas av psykisk stabilitet? Lite solsken? Kanske lite skratt emellanåt också. Sen får man vara nöjd.
