Vårsverige och hur den kittlas
Idag mina kära vänner sken solen ute. Varmt. Och ni som känner mig vet att det nog på fullt allvar inte finns någon som blir lika glad inombords som jag blir när våren är på gång. Det är samma visa varje år. Så fort utdelningen av d-vitamin går över gränsen på typ en halv soltimme i månaden så blir jag som en hundvalp inombords. Hjärtat smälter liksom och helt plötsligt så har jag bestämt mig för att sadla om här i livet och bli en liten tussilago på heltid. Jag brukar säga att jag hatar hösten just för att den följs av 100 månader slask, blött och grått skit som bara dödar min inre spirit och allt annat som är roligt här i livet. Hösten är liksom det värsta som finns och den följs av något som är värre. MEN, det är av nästan samma anledning som jag ÄLSKAR våren. För efter våren kommer allt som är bra här i livet. Sommaren. Att dricka öl på uteserveringarna utan att frysa rumpan av sig, att det inte är minusgrader och mörkt utanför när man lämnar jobbet 14.30, att det är LJUST, och att alla stockholms små människor kommer fram från sina vintergrottor och låter solen skina på och i deras arma själar, ja ni fattar. Sommaren är helt fantastisk. Den gör mig lugn och glad och snäll men framförallt så gör den mig harmonisk. Jag blir inte arg för att bussen är sen med två minuter, får inte en hjärnblödning när en kund är jobbig mot mig på jobbet och jag går inte hem och gråter under sängen bara för att jag råkat glömma köpa kaffepulver när jag handlade efter jobbet. Sommaren är som ett kollektivt lyckopiller som räddar alla från den där vinterhålan man annars liksom sitter och trycker i de 8 andra månaderna om året. Och sommaren gör alla snygga hör ni det mina vänner. För det finns ingen som inte passar i solbränd hud och strandhår. Det är helt fantastiskt.
Utöver denna nyfunna inre frid skapad av vädret så har jag även haft en fin dag i övrigt. Åt pannkakor till frukost, varit helt ledig från allt som heter jobb, solat och tränat. Möcke trevligt. Allt har varit så bra förutom en liten tinywiny detalj som jag liksom skäms lite över. Det var där när jag skulle gå på min prommis i solen och var så ivrig och inne i hur fantastiskt allt var som jag liksom missade att 15 meter framför mig sitter ett gammalt ragg + hans nya respektive och myser i solen på en bänk. Där och då hade jag cirkus 2 nanosekunder på mig att vika av från stigen, rulla över vägen till trottoaren på andra sidan och med diskretion dra ner solglasögonen på näsan för att undvika en total katastrof. Jag hoppas innerligt att jag lyckades. Jag vet inte hur det är med er men en utav mina sämre egenskaper här i livet är att föra konversationer med folk jag egentligen inte har något att säga till. Och i det här fallet hade jag garanterat bara frågat hur hans liv är nu då och sedan vips råkat börjar prata om fyllor från förra sommaren och hur vi typ hamnade på samma efterfest någon gång för länge sen. Och det hade inte varit helt ultimat som ni förstår. Så jag vill att ni håller tummarna nu för att jag rullade över vägen med både stil och diskretion så att jag slipper förklara mig om det någonsin ever skulle komma på tal igen. Kapish? Pusspåer
Simple life
Tänka sig va, en liten Thailands-bildbomb. Mitt i mitt sporadiska icke-bloggande. Men, detta inlägg handlar inte om träning iallafall. Inget om svett eller frivändningar eller mina spännande blåmärken på nyckelbenen från det att jag tappade tekniken mitt i en övning och slängde stången på mig själv. Nej, allt sånt sparar jag till ett annat tillfälle. Idag vill jag bara ägna en liten stund åt att tänka på att det var nästan exakt ett år sen jag kom hem från Thailand och Singapore. Ett år sån jag landade hemma till en ny arbetsplats, ett år sen jag bara hade tre månader kvar i skolan och ja, ett år sen jag precis fyllt 19 år och fortfarande hade ett år som tonåring kvar. Ett år sen. Och nu lite drygt 365 dagar senare har jag liksom vält ur mina tonår, plötsligt är jag vad som kallas vuxen i folkmun och bara sådär har jag blivit 20 år. Det är spännande det här med att åldrats. Och lite läskigt. Någon sa att så länge man har "ton" i sin ålder kan man skylla sin ångest på hormoner men efter det kallas den vuxen-ångest och sån skit går "fan aldrig över". Så jag antar att det är det man ska skylla på numera när man är lite less och måste ligga på dörrmattan i två timmar innan man kan lämna hemmet bara för att man just den morgonen såg lika ung och fräsch ut som en begravning. Det är helt enkelt inte hormonerna som spökar längre liksom. Det är livet.
Utöver det så vill jag bara åka iväg till ett land där solen skiner varmt och jämnt. Jag vill dricka drinkar ur en kokos-nöt på en vit strand och ha saltvatten i håret fastän det egentligen bara lämnar mitt hår i en skatbo-liknande tova, och jag vill vara brun mina vänner, så brun att det liksom sticker i andras ögon när dom ser mig. Och jag vill gå upp på mornarna och äta pannkakor på hotellfrukosten och lukta sololja dygnet runt och jag vill kunna ta en liten båttur tillsammans med alla andra turister och kolla små fiskar i fina färger från båten samtidigt som jag äter annanas. Jag läntar till och med efter dem inte ens så mysiga sakerna som att fjälla i armhålan, små miniödlor i taket när man ska sova och att ha sand överallt inklusive fiffyn. Så illa är det. Ta mig till sol.
Mat och lite ilska
Så idag vandrade jag till gymmet med inte så mycket motivation och ett litet tungt huvud efter det att den där enda ölen jag skulle dricka igår givetvis blev någon till. MEN, det var ingen redig bakfylla a la förra sommaren då jag behövde skeda med toaletten i två dygn efter själva festandet för att min arma kropp gick in i koma efter lite för mycket alkohol. Nej det här var mer ett tungt huvud men som gick att lösa med en ipren och en liter vatten. Dock har min kropp mer eller mindre vägrat mig på alla andra plan trots att den numera inte lever på billig öl och friterad mat från mcDonalds klockan kvart i fyra, nej för tillfället sammarbetar vi inte alls. Jag släpar den till gymmet, den svarar med att ge mig 0 kontakt i alla övningar jag gör och så blir jag vansinnig över detta, ger upp och går hem och är sur. Och det är ju som ni hör inte helt ultimat. Och idag travade jag dit ännu en gång med lite hopp om en trevlig träningsupplevelse, MEN, om man är arg så ska man gå på boxning för att få bort det arga säger dem och det här var väl ungefär samma princip. För idag mördade jag fan den högintensiva intervall-träningen. Med instruktören skrikandes i örat att stångjävlen ska igenom taket och en annan deltagare på min andra sida som var så mycket snabbare än mig tog jag ut mig till den grad att jag på allvar tror att jag var död i några sekunder. Jag hatade det. Älskade det. Och blev ett litet endorfinmonster på två nanosekunder. Helt fantastiskt. Så, allt dåligt kommer med något bra eller hur? Trodde att denna träningsdag skulle skänka mig lika mycket endorfiner som typ en bild på en överkörd kattunge, dvs inga alls, men jag flög hem efteråt. Och här sitter jag nu utmattad i varenda liten atom och faschinerad över hur lite ilska kan bli något positivt. Det ni.
Shpännande matmuffins. Inte så fina på bild men det smakar som en ost och skinkpaj i muffinsform typ. Och så innehåller dom typ allt som allt ägg, mjölk, ost samt whatever tillbehör man vill ha. Häftigt va? Goda och nyttiga. Så stolt över mig själv för att jag gjorde dessa utan att bränna ner köket.
Och en liten selfie. Hejhej.
