Efter vad som känns som 1 miljon månaders letande så har jag och Martin till slut hittat en liten lägenhet vi kan hyra tillsammans. Och det bästa är att vi inte behövde kompromissa med någonting. Den ligger inte på andra sidan stan, inte 2 timmar från någons jobb, nära en mataffär, ok hyra och så är det FIN. Superfin med stora fönster, vita väggar och mörka golv. Dessutom får vi hyra den omöblerad. Så nu sitter jag mest inne på Tumblr om dagarna och kollar på interior-taggen. Vill bara flytta in nu pronto. Det och så skulle jag vilja spendera ton med pengar på dyra möbler och lampor. Men, så kul ska vi inte ha det. Fint ska det bli iallafall. Längtar efter att få dricka te i soffan på kvällarna, att laga middag ihop och att få vakna i vårt eget hem varje morgon. Att skruva ikea-möbler, bjuda hem folk på middag ja till och med alla inte så mysiga grejer som att bråka om vem som ska ta disken, ligga förkyld i soffan under en filt och att bli bländad av kylskåpet klockan 6 på morgonen när man ska till jobbet. Det spelar ingen roll om det är det bra eller det dåliga, det känns bara så fantastiskt att det är mitt och hans.

 

Jag tror att man måste prata om sånt som gör en ledsen. På samma sätt som man pratar om sånt som gör en glad. Även om det ledsna bara är mensvärk en helt vanlig måndag men som gör så in i bergen ont att man skulle kunna dö i en hög på golvet. Även om det ledsna bara är att det regnar när man ska gå till bussen och precis har plattat håret in i perfektion. Även om små ledsna saker. Och dom stora. Idag var jag på bröllop och mitt emot mig vid bordet satt en person som stod mig nära förut. Och vi kramades hej och pratade om sånt som hänt och sa kommer du ihåg det där samtidigt som det faktumet att vi inte ens hälsat när vi sprungit på varandra de senaste 2 åren ekade emellan oss. Fast att jag för länge sen slutade bli bjuden på födelsedagsfester och fast att jag för länge sen blev borttagen som vän på Facebook. Och så var vi trevliga hela middagen och jag fick hälsa på hans nya flickvän och höra om hans nya jobb. Och jag undrade hur det var med hans vänner som ju också var mina vänner förut men som har slutat vara det nu. Och jävlar i min lilla låda vad ont det gör i mig att det har blivit så. Människor som glider ur en bekantsskapkrets fastän man inte vill det. Vänner som slutar vara ens vänner utan att man kan påverka det. Man ska hålla i hårt i dem man tycker om.