Mina kära vänner, ska vi prata om ensamhet? För jag vet hur den klättrar in upp nära typ där hjärtat sitter, bosätter sig i själen och sakta men säkert gräver ett jävla hål rakt igenom en fastän man inte vill. Borrar ner sig i magen där fjärilarna brukar få finnas i vanliga fall och liksom kväver, stryper allt syre, till det man annars kan vara glad för. Ensamhet är förjävligt. Och det vidrigaste är inte ens att det här lilla odjuret till känsla med jämna mellanrum bara kan checka in i ens bröstkorg, utan det värsta är att när det väl bor där så kan man inte distansera sig ifrån det. Och vad vidrigt det känns när man sitter där på bussen hem 04.30 och har försökt dränka sin olycka i dyra drinkar men ändå inser att alkoholen bara matat monstret. Gjort det värre. När man skrattat ikapp med folk man tycker om hela kvällen men ändå hör det eka från insidan pga tomheten är så jävla slående att man skulle kunna avlida och dö med detsamma. Det är fruktansvärt hörni, bara fruktansvärt.

 

Men vänner, jag vill också att vi pratar om att det är många som känner så. Det är fan en jävla norm här i Svea rike så fort sommaren tar slut. Helt plötsligt kommer mörkret som en atombomb och så vaknar man en dag och undrar varför man mår som en jävla naturkatastrof. Översvämning av tårar. Jordbävning inombords. Och varje gång det känns så ni, fina fina ni, så måste ni komma ihåg att ni inte är ensamma. Iallafall inte ensamma om att känna så. För vi har varandra. Och, att det går över. Hur ont det än gör att sova utan honom för första gången, eller hur fruktansvärt det känns att inte kunna sova alls för att man inte har någon överhuvudtaget. Oavsett vad det gäller, så slutar det till slut. Okej? Så mata inte ensammonstret med för många utekvällar som ändå bara slutar i tårar och sitt inte själva och grubbla tills ni nästan går under. Lova det? Bra. Kram på er.

Hejhejhej. Så vad har hänt sen senast? Jo en hel del. Jag överlevde både att cykla downhill och att åka riverboard vilket var förra veckans största dilemma, och för det är jag utöver det vanliga exalterad. Däremot gjorde jag det inte rakt igenom galant, och här sitter jag nu med ett brutet revben. Ont som satan gör det och jag som aldrig brytit något tyckte detta var lite värre än en vanlig när det gick upp för mig att en skelettdel av mig var lite trasig. Allvarligt alltså, mår lite illa när jag tänker på att en del av mig där inuti är paj? Usch. Men jag antar att det är sånt som händer när man cyklar i 180 nerför ett berg, kör på en sten och tvärnitar med skivbroms. Min kropp flög av cykeln, rakt upp, och ner igen på en sten som olyckligstvis träffade mig över bröstkorgen. Särskilt ont gjorde det inte då och jag hann båda köra typ 7 vändor till och leva glatt ovetandes i tre dagar till innan det började göra ont att andas. "Så är det med revbensfrakturer"sa de på vårdcentralen när jag ringe i panik. Tydligen kan det gå 3 veckor innan man uppfattar att något är av och lite så har väl min lelle kröpp tett sig här. Spännande med andra ord. Nu är det dock inte särksilt spännande alls, utan det gör mest ont. Väldigt ont. Mest när jag skrattar, andas djupt eller ja försöker vrida mig i sängen. Och läkningstiden är 6 veckor. Och om sanningen ska fram gör det givetvis mig lite less för det enda jag ser framför mig nu är hur min rumpis blir en hängig sådan, att jag får liggsår av att inte kunna vända mig om när jag ska sova och ja typ att jag inom den närmsta framtiden kommer att gå loco här hemma eftersom att jag inte får röra mig. Inte kul för någon med andra ord. Stackars mig.