When you're giving up someone is still going.
Vet ni hur många dagar på jobbet som spenderats samtidigt som det gråa på den översta bilden hägrat utanför? Läste att i Januari var det bara 14 soltimmar allt som allt, och jag vet inte hur det är med er men för egen del skulle jag vilja säga att det är ett mirakel att jag överlevt. Har bländats av min egen blekhet i spegeln på daglig basis samt vrålat högt att utdelningen av D-vitamin så här års fan ligger under all kritik. Och så har jag undrat varför jag stundtals varit så ledsen att det liksom stuckit i bröstkorgen. Så fick jag reda på det liksom, att solen varit shady as fuck och knappt visat sig överhuvudtaget på 31 dagar, och då föll alla bitar på plats. Så, gissa vem som blev gladast i måndags när en liten solstråle letade sig in genom mitt fönster och sken på mitt ansikte? Och gissa vem som genast galopperade ut i vita vårskor och travade fram över asfalt som INTE var fylld med äckligt slask och vattenpölar. Jag. Givetvis.
Även om jag gärna vill prata om hur jag fortfarande blir dumfull på billig öl och varvar fjortisfyllorna med att däcka på nattbussen hem och kräkas i handväskan så kan jag liksom inte gömma att jag bytt allt det där mot proteinshakes, celcius och shhpännade kulinariska materfarenheter de senaste månaderna. Jag liksom välte in på det här nya året någonstans där mitt i mellan med andan i halsen och en fot på gymmet. I höstas hade jag ingen aning att något jag gjorde för att bota tristress och livsångest skulle få ta så mycket utrymme i mitt annars rätt så lilla liv men idag är jag genuint glad för detta. Har lärt känna så många nya fantastiska människor och varenda gång jag tränat så hårt att jag nästintill gråter och har tränignsvärk efteråt 7 dagar i sträck så känns det bara. SÅ. bra. Givetvis suger det lite att man plötsligt inte vet hur benen funkar dagen efter att man tränat dem eller att man emellanåt vaknar hungrig klockan 4 och måste gå upp och äta mitt i natten MEN, allt det här är så mysigt och det värmer i mitt hjärta på riktigt och så mycket att jag emellanåt blir helt pirrig. Jag har så kul mina vänner. Det är nästan så att jag inte har ord som kan förklara.
Och så bara en massa kärlek till dessa fina människor. Trots att jag nästintill abdikerat från mitt eget sociala liv och numera tituleras som tvättäkta nörd i träningssammanhang så är dessa två de jag allra helst gör annat med. Dricker vin, köper kläder, pratar om livet och universum. De motiverar mig när jag är ledsen, skrattar med mig när jag är glad, och släpar med mig ut trots att jag är väldigt dålig på att göra det nu för tiden. Gå ut alltså. Hur fint som helst med några då som tvingar i mig öl med jämna mellanrum och ser till mig att jag klättrar i något annat än träningskläder och smutsigt hår. Dessutom ska vi till Löndön snart igen och det skulle aldrig kunna bli lika bra utan dem. Så fina vänner helt enkelt. Pöss
Vad tror ni om ett levnadstecken?
VÄNNER. Här kommer ett stycke bevis på att jag fortfarande är vid liv, även om jag hoppas att ni haft bättre och mycket roligare saker att tänka på än om huruvida jag rullat in under min säng på heltid nu eller blivit påkörd av valfritt fordon på väg hem från jobbet.
Men alltså, i'm alive. Andas, äter, sover och ja fungerar som man ska. Har lite svårt att formulera allt jag vill skriva för helst vill jag ju bara berätta allt för er samtidigt som jag visar ett bildspel på väggen och pratar lyriskt och alldeles för fort. Om hur jag dansande in 2014 bland de bästa människorna jag vet, eller hur jag gjorde åsresumé på det forna året och kom fram till att det var ett fruktansvärt bra sådant, eller hur jag helt plötsligt gått från hobby-alkis till tränings-junkie på heltid, för att inte nämna att jag numera kan titulera mig som deltagare i både Superior Race OCH Tough Viking. Ja ni hör. Det är mycket som har hänt. Mycket och lite på samma gång. För visst är jag kvar på gamla goa Ica, och visst fan har jag hängt lite för mycket på Ljunggrens de senaste helgerna och emellanåt gråter jag fortfarande mitt hjärta ut bland folk för att ja, sån är ju jag.
SÅ, så ligger det till. I korta hetsiga drag skrivna av fingrar som as we speak spritter pga endorfinrus och kaffe. Livet mina vänner. Det är så spännande just nu.
