Tjolahopp! 

Idag är det måndag och jag har precis med nöp och näppe överlevt helgen. Det är konstigt hur det fungerar med ångest och framförallt med sorg, vissa dagar känns det inte så farligt alls och andra dagar känns det ungefär som att konstant bli kvävd med en kudde av satan i egen hög person. Inte så trevligt med andra ord. Jag hade dock en jättefin helg! Vi var ett gäng från skolan som åkte till Åre och gick på marknad, glodde på fjällen och käkade chark. Väldigt mysigt. Tills det blev lördag klockan 02.45 och jag genomled en mindre angenäm fas när jag behövde ringde alla i min kontaktlista på telefonen eftersom att jag plötsligt och hastigt blev väldigt orolig över huruvida jag skulle överleva natten, eller ja, hela livet. Panikångest är så himla otrevligt på det sättet, är så jävla rädd att jag ska dö varje gång. Kan räkna på två händer hur många gånger jag stått med numret till akutpsyk inslaget på telefonen och vrålat rakt ut att jag går under nu om ni inte gör något. Men så gör man ju inte det. Och tur är väl det för alla inblandade, inklusive mig. :-)

Nåväl, jag har börjat träna igen och det är kul. Jag har sovit hemma i min lägenhet igen och det känns också kul. Nästa vecka ska jag åka hem till stockholm och andas luft som inte känns tung som bly att dra ner i lungorna och det känns också, givetvis, kul. Folk säger till mig hela tiden att tiden läker alla sår och jag förstår att det är sant, rimligt och troligt. Men, eftersom att jag är en person med noll tålamod både vad gäller saker som är tråkigt och saker som tar tid så önskar jag givetvis att det gick att SNABBSPOLA denna överjävliga period i livet jag tydligen "måste" ta mig igenom. ÄR det så mycket begärt??? Jag tycker inte det.

Hejdå