hejhejhallå
Som ni ser är det enda spännande som hänt med mig sen senast att mitt hår växt några centimeter. Annars är allt som vanligt.
Igår tog jag flyget tillbaks till Östersund efter två veckor på flykt härifrån. Det är förvånansvärt vad man kan slippa undan när man hänger någonstans där naturen är fin att glo på eller bland vänner och vin. Men så kommer ju verkligheten ikapp en till slut och trots att jag helst skulle emigrera till en annan planet hellre än att bo kvar i Östersund så är det enda rimliga att göra nu att plugga klart. Att ta examen. Bli utbildad. Jag måste stanna kvar här.
Problemet är bara att varenda millimeter av den här staden får det att krypa i kroppen. Allt jag gjort här har jag gjort med honom. Det blir verkligen inte bättre heller av att den här hålan är maximalt 5 kvm stor och om jag så mycket kliver på ett gruskorn så har vi garanterat klivit på det tillsammans någon gång. ONT gör det. Satans jävla helvete.
Ett rafflande nytt blogginlägg efter år av tystnad
Hejsan svejsan. Nu sitter vi här igen, jag och bloggen. Och i vanlig ordning står jag här i sviterna efter en ny storm som dragit in i mitt liv och ställt allt på ända, för annars hade jag ju inte skrivit. När jag är 89 år gammal och demensen tagit mig hoppas jag att ingen visar mig min blogg, här finns bara mörker och det vill man inte minnas. Ta min Instagram istället, där finns bara skryt.
Den här gången har sorg drabbat mig. Sorg för en relation som tog slut utan förklaring och ett oförstående jag i allt stök som följde efter det. Jag fick aldrig någon anledning till varför han en dag inte var kär i mig längre, det hade bara hänt. Och jag har aldrig varit så ledsen för något som det, men jag har överlevt.
Vad det är galet att man gör det hörni, går vidare. Ingen har skadat mig på samma sätt, ingenting har kastat mig in i sådan förtvivlan. Den första tiden efter tror jag att jag var vaken en vecka i sträck, att sova när jag hade så akut ont i alla celler av min kropp var en omöjlighet. All mat fick mig att må illa och mina kompisar turades om att skjutsa mig mellan varandra så att jag inte behövde vara själv när dem var på jobbet. Jag har fortfarande inte sovit en enda natt själv i lägenheten där vi bodde även om lägenheten är min och alla hans saker nu är borta.
Men, ingenting har heller fått mig att inse vad man som människa, trots att man är en liten, trött och hjärtekrossad sådan är kapabel till att klara av. Att hjärtat fortsätter klappra på inuti bröstkorgen trots att det känns som att den snart ska implodera. Att man skrattar genuint ibland, trots att man var så säker på att ingenting kunde kännas kul igen. Att man äter frukost på morgonen, eller sitter på tunnelbanan med hörlurar i, umgås med en vän - och kommer på sig själv att inte ha tänkt på honom på ett tag. Även om det ibland bara handlar om några minuter.
Det är inte helt bra än, jag är fortfarande ledsen ibland. Men det är bättre, och det kommer att bli ännu bättre. Vad skönt det är.
Det är inte helt bra än, jag är fortfarande ledsen ibland. Men det är bättre, och det kommer att bli ännu bättre. Vad skönt det är.
