Det finns få saker här i livet som trycker så hårt mot min bröstkorg som tristess gör. Litet obefogat tomrum i min kröpp som måste fyllas ut. Ibland går det med människor, ibland med fritid och ibland med annat. Men ibland går det inte alls. Och det här är det som som är det vidriga med "vardag". Att den kan kväva en med rutiner och lämna cirka noll utrymme för vardagsäventyr och sånt som värmer i kroppen. För hur kul är det egentligen med frukost lunch middag? Lysrörsbelysning och SL-resor. Och jobb och helger som tar slut. Helt plötsligt skulle man kunna kräkas för att man varit här för länge nu. För att man ju borde veta nu, vara något nu. Och det är som att det kryper under skinnet när man står bland utbildningar man borde gå, lägenheter man borde köpa och resor man borde boka, och inte har någon jävla aning. När man har ett huvud som vill så mycket, som spretar åt alla håll och som bubblar, men som inte får utrymme, som inte riktigt vet än. Och en kropp som måste stanna, spara pengar och som måste bli något.

 

Men, det här är för er tjejer, för oss, för alla vi med trassliga hår och trasiga själar som har hjärtan som svälter efter äventyr men ingenstans att ta vägen. För alla som stampar samma kvadratmeter varje dag fast att det känns som att man inte kan stanna en sekund till utan att löpa amok. För alla som också ska, snart, ge sig av iväg ut och vara den där som följer sina drömmar, skrattar högst och som skiner när hon kliver in i rummet. För det kommer.

 

Nöj er aldrig. Hör ni det? Fina fina människor. Det är inte okej att ge upp. Och det säger jag med handen på hjärtat och en tår i ögat för jag vet exakt hur äckligt det känns när det är precis vad kroppen vill. När man pressar naglarna i handflatan bland folk för att undvika en publik härdsmälta där man bara lägger sig i horisontalläge på marken och ylar rakt ut att det är något som håller på att gå i två delar i mig och jag vet inte vad jag ska göra åt det. När det känns som att man har hjärtat utanpå kroppen eftersom att varenda liten minigrej träffar en som en jävla raket. När livet lika gärna kan sympatiavrätta en med detsamma eftersom att det känns som att det ändå aldrig kan bli bra igen. När man är färdig. Men ni får aldrig.

 

För ett år sen var jag så ledsen att jag nästan ville gå under. Och jag var arg. Bitter. Skrek åt alla jag tyckte om, mest på mamma. Jag gick hem gråtandes från jobbet mer än vad en normal person bör. Och jag trodde att ingenting någonsin skulle bli bra igen någonsin och att jag lika gärna kunde äta bajs med kniv och gaffel eftersom att det ändå skulle tillföra mer lycka än något annat i mitt liv. Ni hör. Jag sökte inga utbildningar, försökte mig inte på att pröva något nytt, tog mig inte i kragen och fixade körkort, faktum är att jag mest drack vin och rökte cigaretter på fester jag ändå mådde dåligt av dagen efter. Det och så brukade jag gråta mina ögon ut när ingen såg och skriva av och ut mitt hjärta här. Men det har gått ett år nu, jag har haft mitt dåliga. Jag överlevde en hel vår utan några större motgångar från mitt mentala plan och jag kan titta tillbaks och säga att sådär dåligt har jag inte mått sen förra året. Och nu ska jag plugga. Och jag ska flytta. Och jag är glad. Varje dag. Och ibland är jag hon som alltid skrattar, hon som skiner i rummet. Och det finns ingen bättre känsla. Den bor liksom i kroppen, och strålar ut ibland. Smittar av sig. 

 

Så det här är för alla er som tar myrsteg, för det är i alla fall myrsteg åt rätt håll. Det är för er som stormar också, som kastar er ut där och som faller på vägen men som ändå reser er upp och försöker igen. Det här är för alla oss som ska vidare. För det ska vi. Will is a kill, hör ni det vänner? Det är inte lätt att vara någon som aldrig ger upp, men man får aldrig. Vi får aldrig.