Igår blev det ytterligare en tur till Mamas and Tapas, denna gång med mina honor för lite onsdagsmiddag. Efter det besökte vi Wokhouse första gången på en evighet och det är med sorg i rösten jag berättar att vi vuxit ifrån detta fantastiska ställe. Spenderade halva förra sommaren och samma höst där. Bland de blinkande lamporna och den alldeles för höga musiken, bland tjejerna med pälsjackor och hunter-stövlar och bland killgängen som precis fyllt 18 och som beställt in ett drinkpaket och tror att det är så man får alla tjejer. Här har vi druckit en shot för mycket innan vi vinglat över till Berns och smitit före i kön. Här har vi skrikit falskt till Avicii och spillt öl i soffan, här har vi varit murders on the dancefloor trots att ett dansgolv inte existerar, här har vi gått in tre samtidigt på de minimala toaletterna fastän vakten blivit sur och här vi spytt under borden efter några öl för mycket. Det hela har varit lite som en blöt hemmafest när man var 17 år och drack en häxa gjort på sprit från föräldrarnas barskåp, bara att omgivningen brytt sig lite mer om lockigt hår och manikyr. Men woken har trots allt legat mig varmt om hjärtat ända sedan jag klev in där första gången.

 

Tror att det var någonstans mellan det att jag fick brottas med en tredje Marc Jacobs-väska och en kille med stämpel kom fram, blinkade och sa: tjejer, gratis inträde på white room ikväll? ;) som jag insåg att vår era är slut. Hädanefter ska jag gömma mig bakom ett glas vin på söder istället, dricka lagom mycket och inte klättra över bordet när jag ska mig till och från baren, som vuxet folk alltså.