Men, man måste få ha sånna dagar också. Man måste få ligga hemma i horisontalläge i soffan och klösa på en kudde ibland, morra åt sin egen vardag och skrika könsord så högt att grannarna kommer och klagar. Det där som trycker bakom mina vänstra revben måste få komma ut, även om det ter sig i de allra fulaste former och jag förstår att mamma på allvar börjar undra över min mentala stabilitet. Önskar att jag kunda uttrycka mitt o-välmående på ett mer sansat sätt men det enda tänkbara för min kropp att göra sig av med ångest på verkar vara i skrikform på dagisnivå. Ni som besitter talangen att kunna göra något kreativt när ni är deppiga ska vara glada, vill också kunna måla eller skriva typ en liten haiku-dikt för att lätta på hjärtat. Men jag måste banka mitt huvud upprepade gånger i väggen och skrika rakt ut att det skrapar på insidan av mit bröst. Och så är det snor på alla på kuddar i soffan när jag är klar, alla gråter och jag inser att jag verkligen, verkligen, måste bli bättre på att hantera U-svängarna i mitt liv. För det här håller snart inte.

 

Idag hade jag lite hopp om en angenäm dag så för att undvika några som helst elaka ord släpade jag mitt ledsna jag till gymmet och galopperade som om det inte fanns en morgondag på bandet. Träningsvärken känns redan och imorgon blir första dagen den här veckan jag får ha på mig något annat än mina träningskläder. Har använt dessa till och från jobbet varje dag den här veckan då jag ändå alltid besöker gymmet efter jag jobbat klart. Är ledig i helgen och imorgon är jag bjuden på fest. Har inget hopp om ett fagert anlete men ni vet, man får göra vad man kan. Och om det hjälper att klättra i ett par snortighta jeans och kleta på lite mascara så ska man fan göra det. En hink vin kan hjälpa också har jag hört. Men nu ska jag sova, puss med er