Vad man gör? Man blundar. Man knyter nävarna och pressar naglarna in i handflatan. Skriker in i kudden om nätterna och gråter barngråt när det blir för jobbigt. Svarta mascarafläckar på soffan och snor. Det finns ingenting som är fint med att må dåligt. I någon deppresiv idyll ligger det något vackert över att kedjeröka 15 cigg efter en panikångest-attack halvfyra på morgonen. Att svepa 14 vinglas en måndagkväll för att man inte står ut med hjärtesorgen mer. Men det är inte så. Det gör ont. Bara ont. För det finns inget vackert i att ha så ont inuti att man måste skrika spy eller slåss ut det. Inget som är vackert med den hjälplösa känslan som tar mer plats i hjärtat än vad något annat gör. Det finns ingenting som är vackert med att ringa och väcka nära och kära mitt i natten och säga att nej nu får det vara nog nu vill jag inte mer nu tror jag att jag dör jag dör nu. Det är bara förfärligt. Det skrapar och rivs under huden, brinner i halsen och tömmer en på allt. Kvar finns bara tomt trött människoskal och där i finns ingenting. Oroliga blickar och kommentarer om att det kommer bli bättre igen men ibland känns det inte ens så.

 

Men så spelar du din sorgligaste lista på spotify, dricker te i mängder och ventilerar ut hjärta och själ med någon som VILL lyssna. Blir bjuden på middag hos någon du inte känner så bra, är med människor som uppskattar dig trots allt jävla mörker och får höra att du visst är omtyckt. Då svider det inte riktigt lika mycket inuti, man gråter inte varje natt och ibland så skrattar man för att man faktiskt kan det igen.