Ja hej på er vänner. Förstår inte riktigt varför jag skriver men en släng bakiskoma, trötthet och lite deppresivt har nog forceat mig into it. Är inte mitt spralligaste jag. Inte mitt gladaste snällaste trevligaste mest fantastiska jag. Bara mitt vanliga, smått halvschizofrena jag. Som balanserar mellan att somna med hjärtat varmt pga allt fint här i världen, och dess raka motsats. Att inte somna överhuvudtaget för att ångest kommit och bosatt sig i magen huvudet hjärtat kroppen. Som mitt eget lilla monster som kan gå och komma som de vill. Äter upp det lilla av mig som törs och som vågar. Och kvar står min egen fegaste minst tuffa version och tittar på det jag också kunde upplevt. Det är så konstigt hur ens eget självkristiska jag kan stå i vägen för det man vill. Hur den personen som påverkar mig mest negativt, säger åt mig att jag inte kan och som sätter käppar i alla dessa jävla hjul är jag själv. När är det ok att banka huvudet i väggen pga tvångsmässigt beteende? När får man ta tag i sitt eget jag, trycka upp det mot väggen och säga nu du din jävel ska du sluta mobbas, hör du det? Annars ringer jag min mamma och min pappa och alla mina vänner som tycker om mig och ber dom komma hit och slåss. För min skull. För att jag visst är värd det.