Ett tag sen.


Så jag är på papper sjutton hela år och lite därtill men i verkligheten kanske lite närmare dagisåldern. Lutar mer åt fem år där nånstans och känslodippar stup i kvarten samt snorar och drägglar. (sexig information) . Åker buss och morrar åt dom som sätter sig för nära, går bananas på killen i slussen som alltid slänger en metro på mig varenda morgon (JAG SKA INTE HA NÅGON JÄVLA TIDNING MF) och gråter när jag krigar genom allt detta till skolan och får höra att första lektionen är inställd. Kaffe kaffe kaffe. Så långt är jag kanske inte helt igenom galen, det är mer den där ångestklumpen som ligger i magen och skavsåren på hjärtat som oroar mig. Som gör mig illa. Och som andra märker av. Vad ska det bli av mig? Antagligen ingenting.