Så jag planerar upp alla lediga timmar så gott det går för att inte kunna sitta still och mår fruktansvårt dåligt när jag stressar (hejdlöst bra kombo). Och jag beter mig som en liten rädd kyckling med jämna mellanrum samt är ganska dålig på att ta tag i det som behövs (mig själv till exempel heeeh). Känns ibland som att hjärtat sitter utanpå kroppen snarare än på insidan, för allt som händer träffar mig som en bomb känslomässigt fastän jag borde släppa taget.
But then again så är jag ju world champion på att ältaältaälta, och att tänka mig till en hjärnblödning så det ter sig inte riktigt så. 
Och sen det där som borde fått lite mer tankekraft än två sekunder och ett "tack och hej" ryms inte alls för det är så fullt redan. "Du låter folk köra över dig amanda" Neheejdåå! Jag gillar bara inte konflikter! .Mitt eget namn och "äckligpinsamjobbig vi skäms över dig" i samma mening var kanske något jag ändå borde ha hävdat att jag inte var. Tänk att det aldrig blev så påtagligt förens man stod där och faktiskt kände sig precis sån.
Är så jävla löjligt rädd att falla så jag inte vågar stå. Många gånger är jag den allra mesigaste jag känner.