Tjena. Dagens dilemma är min lack of inspiration till dessa inlägg jag försöker skriva around here. Har nämnt det a thousand times before men min soul dör så fort det blir vinter och så satans kallt ute. Dagens svåraste prestation är att ta mig till och från skolan och klarar jag det så är jag liksom over. Done for the day. Kan gå och lägga mig.
Så sen när man sitter här och ska berätta hur fantastiskt rolig dagen varit så har jag inget mer att bjuda på än hur förjävla jobbigt det var att ett halvt jävla dagis med snoriga ungar som förpestade min bussresa. Eller som idag då halva jordens befolkning satt på bussen och någon med hund kliver på. Och inte nog med att det redan var smockfullt så kommer han med sitt djur och tar upp hela mittgången. Och varenda stackare som sedan skulle av fick kriga för kung och fosterland bara för att inte snubbla på hundfanet. Skitbra.
Misstolka inte. Jag gillar hundar. Bara inte på morgonen när jag är aptrött och mår som att jag haft femtio svåra år. Gillar barn med. När dom inte är snoriga. Eller åker buss.

Anyways, ser ni min point? Här har vi en halv novell om mitt bussåkande. Man ba -  Ehm? Någon som sa big_no_lifer? och ni ba, EHE JA? Or did you...
Kan fortsätta lite till och berätta att medans jag och Steffie satt där och förbannade ägaren till hunden så kliver Michelle på. Och gay som hon är smälter hennes hjärta vid åsynen av djuret, och sedan när hon böjer sig ner och ska klappa på det lite fint så får hon tidernas grovhångel. Av hunden. Inte fresh.
Dock var det ganska kul. Hehehehe.

När jag äntligen kom fram till skolan sen så hade jag bara en lektion. EN. Datorkunskap. Sen fick man jobba vart man ville och då åkte jag hem igen.
Tänker inte prata om den bussresan med risk för att detta inlägg aldrig tar slut då.
Åkte hem till Michelle i allafall. Hon, jag, Emma och StefflaN. Vi gjorde det vi skulle och åt coco pops. The FRESHEST cerials! Internskämt åsido. Såg en film, jag däckade i michelles säng och posade med, törs jag säga det - Michelles hund i webben. Herre. Nu sitter jag hemma med kaffekoppen i högsta hugg och räknar ner minutrarna tills jag måste gå ut och åka buss. IGEN. Till gymmet. Kött. Hejdå.