Hetsåt precis ett paket salta pinnar, insåg att jag fortfarande inte kan tackla livet efter klockan tolv på natten, kom på att jag inte ens gillar salta pinnar,
kände för att gråta, men sen kände jag för att inte gråta. Jag är så jävla trött på att ha ont för dig. För du är så jävla inte värd det.
Någon sa att man tar sig vidare genom att ta små små babysteps, ett i taget. Och det gör man. Du är hundra mil bort nu. Jävla as.

Nu har jag bokat in te-dejt med Amos, fått höra att någon blir glad av att se mig när jag är glad, och lärt mig att jag måste sluta lägga energi på människor jag inte kan hantera. Det är bra. Jag är glad.