Du hade inte fastnat än, inte fattat än, vilken kärlek som fanns att bara hämta hem. Men efter ett tag, det började korresponderas, mina förhoppningar de väcktes, för att sedan raseras.
Varje gång är som den första gång vi sågs, även om det är över nu. Allting har förändrats men du finns kvar, allt var svävande men nu så ser jag klart. Du var gammal, jag var äldre och nu sågs vi igen. Gått så lång tid, så länge sen. Decennier tillbaks, men jag minns det så väl. Varför kärleken brunnit utav olika skäl. Varför jag aldrig släppt det och aldrig gett upp, trots att min väg vart lång och kantats med gupp. Jag har stått utanför din port så många gånger, så många brev, så många sånger. Minns alla ord, varje rad jag skrivit, en längtan så stor, minns varje dag jag lidit. Har gått genom livet med en övetygelse att jag satt något spår som har haft betydelse. Aldrig besvarad, aldrig tillmötes. En kärlek så varm utan den, vilket öde. Från vinter till vår, sen sommar till höst. Trots att tiden vart svår, så gav kärleken tröst. Hjärtan som slår, vi står där vi stod. Minns det som igår, första gången du log. Som om jag snubblade pladask på marken och bara dog. Ja va ung, du var yngre när vi sågs första gången, rusade förbi mig snabbt på perrongen. Blev hjälplöst förälskat, obeskrivligt tagen. Som om jag låg ner på marken och blev slagen. Betraktade ditt hår när det fångades av vinden, som att svimma på en bergstopp utav svindeln. Sen den stunden satt jag fast i ett nät, förtrollad, bunden, tappa hjärtat i knät. Kunde inte tänka logiskt eller sunt, och för varje sekund som du inte fanns där blev det tungt. Började sakta uppvakta på avstånd i brev, men det spelade ingen roll vad jag skrev. Du hade inte fastnat än, inte fattat än, vilken kärlek som fanns att bara hämta hem. Men efter ett tag, det började korresponderas, mina förhoppningar de väcktes, för att sedan raseras. Du flyttade utomlands någon annanstans, gav bort din hand till en annan man. Och breven som skrevs, dom kom aldrig fram. Men mitt hjärta det brann och min åtrå var sann. Nu står du där på gatan, sargad av tiden, huden är grå, din hållning förvriden. Vill säga någonting, men jag kan inte tänka klart. Känslor bubblar upp, utan att tänka tillbaks. Trevar mig fram för att etablera kontakt, tar tag i din hand, vi brister ut i ett skratt. Det var så länge sen men det finns där än, för passionen vi kände kommer alltid igen. Har ett hjärta utan rynkor, det består intakt. Och drömmar i mitt liv har jag aldrig förlagt. Aldrig nått fram så jag älskar på avstånd, nu är de mitt tåg och dags för avgång. Stiga på aldrig tveka en minut, för att allt som flyger upp måste landa tillslut. Kan inte titta tillbaks trots min vilja är stark, vi vandrar iväg utan att vidröra mark. Varje gång är som den första gång vi sågs, även om det är över nu. Allting har förändrats men du finns kvar, allt var svävande men nu så ser ja klart.
PETTER
Kommentarer
Trackback