Det är så lätt nu, nu när jag inser att du bara var en bild. En sekund av alla tankar och känslor som kunde blivit fångade på kort. Du är fantasi på papper. Det är så lätt nu, nu när jag inser att den bilden aldrig kommer att bli någonting mer. Bilden blev inte till två och tre och fem och sexton. Det blev inte någon film. Det kom aldrig någon handling eller någon passande bakgrundsmusik. Det fanns aldrig något manus och vi två blev aldrig huvudpersoner. Det kom aldrig ens ett slut. Det är så lätt nu, nu när jag ser det där enda kortet som aldrig kunde blivit någonting mer. Det där kortet som från början var i färg, men som med tiden blev i svartvitt. Det där kortet som hamnade där i en ram där solen blekte det och dammet la sig över det. Ohja, det är så förbannat lätt nu. Nu när kortet, den där lilla bilden av dig och mig blev till bara ett minne. Ett svartvitt, solblekt och dammigt minne som jag kan ha kvar mest för att jag vill men inte för att jag måste. En bild jag kan ta fram för att komma ihåg men också kan lägga undan för att glömma bort. Den där lilla bilden som bara blev en bild.