och separationsångest som håller oss kvar
Jag kommer inte sakna någonting. Inte de gula väggarna. Inte de omatchande skåpen som någon som definitivt måste varit djurgårdare ställt dit. Jag kommer inte sakna skolmaten. Jag kommer inte sakna klassrummen som aldrig hade fungerande ventilationer. Jag kommer inte sakna böckerna från före stenåldern som generation efter generation använt före oss. Inte klottret på toaletterna. Jag kommer inte sakna hur de plockade in vikarier utan omdömme. Och inte heller hur vi fick lära oss om det mest ovärda sakerna. Jag kommer inte sakna någonting.
Men, jag kommer att sakna någon. Jag kommer att sakna några. Jag kommer att sakna människor. Vi stod för tre år sen alla där, rädda och nervösa. Nittio personer som alla skulle hamna i någon klass. Tjugonio personer som hamnade just i min klass. Och det är dem jag kommer sakna. Min tid i kvarnbergsskolan hade aldrig varit densamma om det inte vore för alla människor som gick där samtidigt som mig. Och det är därför jag inte kommer att sakna kvarnbergsskolan. Men jag kommer att sakna vad vi gjorde kvarnbergsskolan till. Hur vi trots allt hade kul när vi stod i korridorerna med de fula väggarna och skåpen. Hur vi åt skolmaten från helvetet varenda lunch men samtidigt hade så förbannat roligt tillsammans just då. Och alla gånger vi suttit i de där klassrummen utan luft och inte ens kunnat ha någon lektion på grund av just den anledningen. Alla gånger vi gått till just dessa lektioner, med de förstörda böckerna med de utrivna sidorna och tillsammans klagat över det. Hur vi försvarat oss mot skiten som folk skrev på toaletterna. Hur vi tillsammans skrämt iväg varenda nittonårig så kallad vikarie som någonsin försökt sig på våran klass. Och hur vi suttit där och lyssnat på alla lärare som pratat om saker vi inte ens kunde minnas en vecka efteråt, och hur vi alla frågat oss hur det kunde vara relevant. Det är allting vi gjort tillsammans. Det är varenda människa där som på något sätt varit en del av min vardag, och som faktiskt utgjort den i tre år. Det är vad alla vi nittio elever mer eller mindre faktiskt kunde få skolan att bli till. Det är dem jag kommer sakna. Det är människorna jag kommer sakna.
Kommentarer
Trackback