På ett tak till ett hus I en stad,
I ett land I en värld utav glas.
Någonting hände men ingen vet vad,
Ingen minns nått men alla stod kvar.
Vi var där när alla ropade lev,
Världen var vacker och så underbart skev.
Vi skruva till den, vi vred och vi vred.
Tills livet vällde in på riktigt I oss med.

Vi som visste var är vi någonstans?
Var det bara så det var när vår dröm försvann?
Nu står jag kvar här med något hårt I min hals.
Nu står jag kvar här och vet ingenting alls.

Vad vi har druckit vad vi har gått loss,
Och ställt åt sidan alla tvivel som gnagt I oss.
Jag glömmer aldrig hur du sjöng när du brann,
Jag glömmer aldrig när din rädsla försvann.
Det vi har kvar ligger här I min hand.
Det vi tror på rinner undan som sand.
Höj volymen jag tror jag når fram.
Vill se till att inga glömmer våra namn.


Parken.