Shu. Ni vet när man ser en kille som ser riktigt jäkla apbra ut och man är typ in love upp över öronen och så pratar just den killen med en. Dom där förväntningarna man bygger upp då, typ ohmygod han pratade med mig.. Typ ohmygood han kanske gillar mig.. Och typ ohmygood vi kanske gifter oss och skaffar familj. Måste börja pensionsspara liksom herregud. Höhö. Nä men ni vet. När man planerar halva livet i huvudet just to realize liksom att det enda den där killen faktiskt sa till en var om man visste vad klockan var. Ni vet så, när man gör så. Så har jag gjort idag. Jag började gymnasiet. Och det sög. Det sög sög sög. Vill ha min comfortzone. Vill gå till skolan och vara allmänt oseriös och driva med folk som vet att jag driver. Dansa fuldans i korridoren, dra dåliga skämt och skratta åt mig själv efter det, kolla vem som kan göra de fulaste grimaserna och bara vara sådär cepe som man egentligen är. Sådär som det har varit i tre år nu. Can't belive iäm saying this men satan var bra det var i kvarnberget. Inte skolan, men mina people. Och det är inte det att det var något fel på de nya människorna, det vara bara stämningen. Hey nervvrak liksom. Och inte bara mig. Säg någon som inte går på helspänn första dagen. Seriousface på alla. Pallar to the inte liksom. Så nu sitter jag här och planerar att gå i ide och inte komma fram igen förens lagom till nästa sommarlov. Because mina förväntningar i huvudet ser ut typ som så att alla i mina klass will love each other och jag kommer att stå bredvid utan kåmpisar liksom. Och jag kommer ta studenten som emo, inte ha skrattat på tre år, vara värsta seriösa och aldrig kunna ha kul igen. I am livrädd typ. Och så visade det sig att det bara gått en dag liksom. See my point? Dessa jäkla förväntningar. Gotta stop it.