Det är som att jag är rädd för att vara hel. Rädd för att låta mig själv känna mig komplett. Det är som att tanken på att hitta den där någon som jag tycker fattas skrämmer mig mer än tanken att faktiskt aldrig hitta någon alls. Varför kan jag fråga mig själv tusen gånger om och svaret är antagligen att jag inte vill ha allting. Jag vill inte ha allting när det finns så många som inte har någonting. Jag vill inte ha alla när det finns så många som inte har någon. Jag vill inte ha den där extra personen i mitt liv som jag tror skulle fylla det där tomrummet som finns ibland, när det finns så många som inte har någon alls. Så många som inte bara har ett litet tomrum i hjärtat utan som också har ett tomrum i livet. Jag är rädd för att om jag får den där sista personen som jag anser saknas, så har jag för mycket. Jag har för många. Och då måste någon försvinna.
Jag har så lätt för att älska människor, så lätt för att tycka om någon av hela hjärtat och dessutom att låta någon bli en del utav mitt hjärta. Och det känns som att om någon då skulle försvinna, så skulle de försvinna med en del av mitt hjärta. De skulle försvinna med en del av mig. Och jag skulle inte klara av det. 
Det är en risk att låta andra människor ta en sådan stor del i sitt liv. Och det är att ta en chans när man låter sig själv älska en annan människa. Och ibland känns det som att ta ännu en chans är för stort, för mycket. Jag kanske inte har mer plats i mitt hjärta för en till, jag kanske inte har råd att älska en person till så mycket att jag låter en del av mitt liv bero på den personen. Jag kanske inte har råd att använda den där lilla biten av mitt hjärta där det fortfarande finns så mycket kärlek kvar. För att om jag gör det, om jag låter någon ta plats där. Så kanske jag förlorar den där sista biten som är mig själv. Jag kanske låter så många andra människor få ta plats i mitt hjärta att jag själv inte får plats där.