Hej på er små rackare. Tiden går sådär fort nu igen, men det är härligt. För någon vecka sen skulle Moa sova över hos mig och för att kunna somna lyssnade vi på podd. Det var någon gammal kvinna som berättade om sitt liv och tanken var att det skulle vara lite avslappnade och mysigt att höra på, något som gick i stöpet när hon bokstavligen uttryckte sig att "Livet hörni, det går inte i repris. Och TACK GODE GUD för det". Hon hade stått i kassan på apoteket för att hämta ut sin antidepressiva medicin och personalen i kassan hade uppmanat henne att vara glad för tiden hon hade nu, för den kommer inte igen. Och hon hade skrattat högt och sagt att det minsann var en LÄTTNAD. Fantastiskt roligt tyckte jag, eftersom att igenkänningsfaktorn är så hög. 

 

Om det är något i mitt liv jag helst aldrig skulle behöva uppleva på repris så är det faktiskt den tiden jag var hemma i julas och mamma och hennes pojkvän fick turas om att vakta mig eftersom att jag vägrade åka in till akutpsyk men samtidigt mådde så dåligt att jag funderade på om det inte vore bättre att göra slut på det hela. Det har varit en bedrövlig upplevelse att må så psykiskt dåligt att jag inte trott att jag skulle klara mig till 30. Om livet ska vara så, så gör jag helst faktiskt inte om det. Någonsin.

Men, det är ju bättre nu. Och det kan man ju faktiskt tacka gudarna för, att även om livet inte går på repris så har det ändå möjlighet att förändras medans man faktiskt lever det. Är en makalös känsla att få vara glad på riktigt, lagom ledsen och att ha ORK att ta sig an grejer. Att våga tänka mer än två dagar framåt i taget och att få planera grejer för sommaren eftersom att jag kommer att finnas kvar då. TACK GODE GUD för det. 

 

Så, om det är någon annan därute i bloggosfären som kanske inte mår så bra så tänkte jag bara hälsa det. Att om livet är taskigt så får man vråla SLOW DOWN SATAN högt, intala sig själv att det finns en andra sida att komma ut på och hålla i sig i något eller någon som hjälper tills dess. För det där taskiga kommer att ta slut. Det kommer att komma en dag när man inte bara behöver smygleva sig igenom dagarna, där man inte bara glider med i livet för att tiden går, det kommer att komma en dag där man mår lite bättre. Så ta en jävla dagjävel i taget och till slut så lovar jag att det kommer att gå att andas igen. LOVAR verkligen. Kramis!!

Ja men gudars, Åre var så snällt mot oss i helgen. Solen sken, det blåste inte orkan och högzon var öppet alla dagar, sådan tur har man i bästa fall bara en gång i livet. Kanske två. Vi var några från skolan som bokat stuga och skulle fira födelsedag, så vi åkte skidor på dagarna och drack öl på kvällarna, spelade spel och åt tacos. MYSIGT!!!

Förra året var vi på jakt efter puder en dag i Åre och då tog vi oss till ett ställe som heter östra ravin, vilket precis som namnet antyder är ett fruktansvärt stup mina vänner tyckte att det var rimligt att åka nedför. De lugnade mig med ord om att det skulle vara "lätt" och "enkelt" att åka ner där, något som givetvis INTE var sant och väl framme grät jag i 40 minuter, hävde ur mig att det nog var bäst för alla om jag helt enkelt stannade i ravinen tills det blev vår och blev till sist tvungen att hasa ner från berget vrålandes. En charmig syn helt enkelt och en upplevelse jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig själv för igen. Såhär såg det ut då,