Som om det inte vore nog att det för det mesta här i hufvudstaden Stockholm aldrig är snö såhär års så är det även alltid mörkt och jävligt. Jag menar snön hade ju kunnat skänka lite ljus och lycka till en stackars arm själ men nej, så kul ska vi inte ha det. Istället ringer klockan på morgonen och man har inget annat väl än att slå upp ögonen till ett mörker så svart att det känns som att man vaknat upp begravd. Sedan måste jag liksom krypa ur sängen och in till golvet i badrummet och ligga där med golvvärmen på för att ens komma igång lite grann. En bra morgon är Martin vaken också och liksom häller kaffe i min mun medans jag långtsamt och plågsamt försöker öppna ögonen. Solen är ett minne blott och det ynka ljus vi stackars människor blir belönade med är skenet från lysrören på SL-bussen och vår egen bleka hud i badrumsspegeln. Fyfan.

 

Appropå att vara blek då. Det finns inga andra årstider där jag på fullaste allvar försöker ta löpet förbi varje eventuell spegel jag kan tänkas möta under en dag. Givetvis är det allra värst på morgonen när jag hopplöst och tafatt försöker kleta på lite smink i ansiktet utan framgång. Jag vet inte hur det är med er men när man antagit samma färg i ansiktet som Arlas lättmjölk så träder liksom alla andra ens drag i ansiktet också fram, fast mycket starkare. Mina blåa ringar under ögonen bland annat, porer på näsan, röda finnar ja you know the drill. Och så försöker man täcka över men ju mer man tar desto värre blir det och innan jag lämnat badrummet har jag liksom skrapat av sminket från ansiktet i 4 omgångar bara för att behöva börja om igen och till slut fått inse faktum att jag drog nitlotten i det biologiska lotteriet här. Det blir inte bättre än såhär. 

 

Ja det med. Det är något med det här konstanta mörkret som liksom gör att varje andetag känns lite tyngre att dra in. Det är så fruktansvärt långt tills något enda litet som man kan få känna sig lite glad av och samma visa åt andra hållet, så fruktansvärt längre sen man gjorde något kul också. Jag brukar säga att sommaren är en bubbla som jag vill bo inuti och det här melankoliska mellantillståndet som kallas stockholmsvinter är dess motsats. Bubblan är ett fängelse och där inne vill jag mest kapitulera och ge upp. Det känns liksom som ett enda långt dåligthets-liv som jag måste slåss mot. På morgonen, på vägen till jobbet, när jag äter mat i lunchrummet och tittar ut genom fönstret och ser att ja, men det regnar idag igen, på vägen hem från jobbet och sen till sist när jag lägger mig på dörrmattan i hallen och ylar. Dålighets-väder, dålighets-årstid, dålighets-mörker. Bröl.