Hallo. Har för första gången sen cirkus 7 dagar tillbaks lite tid över till att andas ut. Har levt i total turbulens sen det att söndag slog över till måndag för exakt en vecka sedan och idag är första gången mitt hjärta inte slår maxpuls och det känns som att mina lungor är på väg ut ur kroppen. Nästan så iallafall. Men det har varit spännande mina vänner. Och lärorikt. Till att börja med så har jag i tre dagars tid nu titulerat mig själv som funktionär på Skistar Everest Challenge som gick av stapeln i lördags. Och till det hör allt jobbigt ni kan tänkas uppleva samt lite till. Vad vi har shlitit, utan slut och utan nåd, och jag har legat i fosterställning och bölat fler gånger än vad jag gjorde som vilsen 16åring. Men nu är det över och tävlingen blev lyckad. Och jag mår bra och det gör alla de jag jobbade med också. Det enda som inte återhämtat sig än är min sömncykel samt huset jag bor i, för här växer diskbergen fria och dammet har numera egna kolonier. Det mänskliga förfallet, ja det kanske är ett faktum, men det enda jag vill göra för tillfället är att begrava huvudet i min kudde och kanske sova en timme eller 14. Får man vara så? Jag är inte ledsen, jag är bara så förbannat jäkla in i själen trött.