du försöker ställa mig mot väggen men jag står aldrig still.

det är som en grov himla ångeststresshjälpjagvilldö känsla tagit över mig och som att riktiga glada jag egentligen fortfarande finns kvar fast aldrig är med. jag orkar inte, det är verkligen det. jag orkar inte, inte inte inte. jag mår inte dåligt för någonting speciellt egentligen utan det är det jag mår dåligt av. vardagen har tappat glansen och allt det där fina som gjorde dagarna till något bra är liksom borta. jag vill så fruktansvärt himla mycket må bra, skratta så att det känns ända in i magen, le för att jag verkligen verkligen verkligen är glad, jag vill ha min energi och min sprallighet tillbaka, jag vill att det ska vara på riktigt. men allting gör ont, det gör ont från huvudet till tårna, det gör ont innifrån och ut. varenda liten del av mej säger åt mej att sluta nu när det tar emot, men allting tar emot och jag kan inte sluta med allt. det finns ingen drivkraft och jag vill åt alla håll. jag vill göra allt och ingenting, jag vill vara där och här och jag vill vara med, jag vill skratta men samtidigt gråta och jag vill orka att göra det. jag önskar att jag ville mer men om det här var allt så vet jag inte varför jag skulle vilja. och jag orkar inte vilja för jag vet inte ens vart jag vill.

jag känner mig precis likadan-därav bloggpausen! :(

massa kramar <3

Du. Är. Bra. Och jag älskar dig. Glöm inte det.

talande bild och känslig och berörande text. jag tror att många känner igen sig i det du skriver. det gör iaf jag



<3